Vad gör man när man vill frakta sin cykel från Stockholm till Göteborg? Man cyklar ner den.

Julia Hallström, 2020

Den här är historien om en cykelfärd från Stockholm till Göteborg. Från ett Mpya-kontor till ett annat. Genom det svenska landskapet, hukandes under dovhjortsjägarnas knallande gevär, halvsovande i en hängmatta i skogen, väckt av skrikande tranor i gryningen… 

När Julia Hallström blev anställd på Mpya i Stockholm var hon öppen redan i intervjun med att hon planerade att flytta tillbaka hem till Göteborg efter sex år i huvudstaden. ”Det var inget konstigt för Mpya, som snabbt kunde ordna så att jag fick möjlighet att jobba i Göteborg den dagen det var dags.” Sedan, under våren, växte tanken fram att göra slag i saken. Men Julia tänkte inte göra det på något enkelt sätt, utan på ett lite mer utmanande sätt; nämligen att cykla hela vägen, på sin älskade, röda damcykel med cykelkorg. Hon måste ju få hem cykeln till Göteborg på något vis.

”Tanken att cykla ner cykeln hade jag haft några år. Men nu, under våren, då jag cyklade mycket mer än vanligt på grund av Corona kände jag att det faktiskt skulle kunna gå. Jag har inte haft några stora cykelambitioner annars, och har inte nu heller. Det här handlade bara om att få ner cykeln, på ett kanske lite annorlunda sätt nu när tiden fanns.”

Julia såg också en möjlighet att få en vecka för sig själv; att reflektera, sova under bar himmel och kanske komma hem med några nya insikter.

”Jag läste på olika forum och lärde mig saker om hur det är att cykla långt och sova i skogen. Många skrev om det här med naturens ljud. Att man måste lära sig att förstå vad det är som låter och vilka djur det är. För det LÅTER på natten. Så jag köpte en hängmatta och tränade lite här hemma. Först en natt med en kompis på Lidingö, sen en natt ensam på Kärsö.”

– Sov du nåt när du var ensam?

– Nej, jag sov knappt alls, säger Julia och skrattar.

En kollega från Mpya hjälpte Julia till rätt utrustning. En bra sovsäck och rätt kläder. Och det finns tak man kan köpa som man har över hängmattan. Julia var redo.  

”Jag hade ingen prestige i hur fort det skulle gå eller att jag skulle sova i skogen ett visst antal nätter. Men jag siktade på 10 mil om dagen. Och jag märkte att det handlade mycket om det mentala. Om jag vet att jag ska cykla 10 mil dagen efter att jag redan cyklat 10 mil, då blir jag inte lika trött som om jag vet att jag kan vila dagen efter. Jag provade hemma innan, en 11 mils tur, så jag visste ju att jag klarade det.”

Första natten var regnig, och det tog ett tag att hitta en bra plats att sova på. Det är, som Julia konstaterade, svårt att sätta upp en sovplats i en kohage.

”Jag lärde mig att det som ser fint ut på en karta kanske inte är så fint i verkligheten. Och man vill inte sova för nära rastplatser och badplatser. Jag var nog mer rädd för människor än för djur. Men efter första natten lärde jag mig att inte ödsla tid på att hitta den perfekta platsen, utan stanna lite mer direkt vid vägen och sova i skogen där. En annan sak jag lärde mig, och som jag kommer ta med mig om jag gör en sådan här cykeltur igen, är att kolla upp när det är jakt, haha. I Sörmland var det nämligen jakt på dovhjort. Jag hörde skotten, så jag trampade och trampade för att komma bort, men skogen tog aldrig slut. Till slut var jag tvungen att stanna för det blev mörkt. Den natten sov jag inte mycket.”

Natten därpå var det likadant. Jakt och skott i skymningen. Man kan nästan föreställa sig bilden. En ensam cyklist på vägen, när det börjar bli mörkt. Inne i skogen skugglika figurer med gevär…

”Jag var ganska slut och insåg att det svåra var inte att cykla, utan att sova. Sen var det temperaturen som var knepig. Man kunde gå och lägga sig varm, men på natten blev det väldigt kallt. Så småningom lärde jag mig hur jag bäst skulle klä mig för att sova – inte för varmt och inte för kallt. Men jag hade nog sovit och ätit bättre om jag planerat min rutt till olika vandrarhem. Första och tredje natten sov jag knappt alls, så fjärde natten tog jag in på vandrarhem i ren desperation. Då sov jag och åt bra. Och dagen efter blev det 12 mil! Sedan lyxade jag till det med att sova på hotell i Falköping, och en annan natt hos en kompis.”

– Hur många mil blev det per dag?

– Jag snittade 8 mil per dag.

– Vad åt du?

– Det var inte så många affärer utefter vägen som jag hade hoppats, eller trott. Jag räknade med att hitta nåt café eller nåt lunchställe i alla fall en gång om dagen, men så var det inte. Så det blev mycket tunnbröd, mjukost och banan. När man cyklar långt är det bra att äta lite i taget märkte jag.

– På vilken typ av vägar cyklade du?

– Det var alltid trafikerade vägar. Jag hade hjälp av en app som heter ”bikemap”. För det mesta gick det bra, även om några vägar var läskigt smala.

På frågan om hon kommer göra det fler gånger svarar hon snabbt. ”Det var en helt fantastisk upplevelse, som jag rekommenderar alla att göra. Men jag kommer nog inte göra det igen i år. Däremot vet jag ju nu att jag kan cykla långt. Så jag tänker att jag ska cykla till och från jobbet här i Göteborg. 2 mil enkelväg är helt rimligt.”

– Vilka var dina största lärdomar?

– Min största lärdom, och det är ju inget nytt, är att vara väl förberedd. Jag tyckte jag förberedde mig bra, och det hade jag nytta av. Kanske att jag hade gjort längre dagsetapper om jag gjorde det igen, och fler vandrarhem istället för att sova i skogen. Sedan lärde jag mig att tranor SKRIKER väldigt högt. Alltså, väldigt högt. Som galna fiskmåsar gånger tio.

Man tänker att den som cyklar sextio mil och sover ensam under bar himmel skulle få med sig någon livsvisdom att dela. Men på den frågan svarar Julia med ett skratt ”jag trodde det också, men… asch, man cyklade på liksom. Och kom fram. Men som sagt, det var en underbar upplevelse.”

Vi kan connecta på fler sätt om du vill:

Vi kan connecta på fler sätt om du vill: