Om kreativitet för ekonomer. Hur blir man mer kreativ? Hur håller man en kultur levande? Hur tänker generation 00? Samt ”Vaddå Hoppjerka?”
I serien ”Micael och Anna snackar” har vi nu kommit till Del 3. Micael Dahlen, professor i ekonomi på Handelshögskolan i Stockholm och författare till ett flertal böcker, och Anna Lannerhjelm, VD på Mpya Finance, diskuterar i den här intervjun bland annat kreativitet och företagskultur, det viktiga i att byta perspektiv och hur man kommer se på karriär i framtiden.
Anna:
Vad behöver vi göra för att öka förståelsen och kunskapen om kreativitet, i en bransch som kanske inte är så känd för just det? Hur kan vi agera på ett annat sätt? Kreativitet är ju också kultur, och den kulturen kan stärkas av kreativitet, tänker jag.
Micael:
… alltså man kommer väldigt långt med att bara ställa frågan, precis som du gör nu. Det är ofta den som sitter längst inne. Ställer man frågan som bolag ger man sina medarbetare möjligheten att ställa frågan till sig själva.
Då händer jättemycket. Ett av de absolut enklaste exemplen jag har på det, är att jag har testat på mina egna studenter – en sån enkel sak som att uppmuntra dem att gå upp ur sängen på ett nytt sätt varje dag. Låter jättelarvigt och jätteknasigt, och är det på sätt och vis också. Motfrågan blir ofta, ”okej hur länge då? Närmaste veckan eller?”. Nej, resten av terminen, säger jag då. ”Det kommer aldrig gå…”, svarar de då. Men prova och kör jag så länge du kan, säger jag. Och när en vecka har gått så säger alla studenter ”jag tror jag har en vecka till i mig…”.
Sånt här älskar jag som professor. Jag gör till och med tester, och jag kan säga att deras kreativitet tar ordentliga språng. En annan del som jag tycker är spännande med er, är att ni jobbar med så många olika kunder och verksamheter.
Anna:
Ja, i och med att alla företag har någon form av ekonomifunktion, utlagd eller inhouse, så har vi förmånen att jobba med alla branscher. Och även inom en bransch kan det finnas väldigt många olika företag – små, stora, mogna, nystartade, internationella, nationella… ja listan blir lång. Vi har på det viset förmånen att kunna korsbefrukta olika branscher och företag med varandra. Lägg sedan till att vi är konsulter. Det gör att vi får uppleva mer och lära oss mycket på kort tid.
Micael:
Det finns ett jättestort värde i att röra sig och byta perspektiv. Jag uppmuntrar alla mina studenter, alla känner, att göra saker parallellt. Om du har två anställningar eller frilansar starta ett eget företag också bara för att stimulera dig själv. Man lär sig tänka i andra banor.
Det är paradoxalt att dom största företagen är de som är i störst behov av konsulter. Man tänker att de borde ha tillräckligt med händer och fötter, men de behöver konsulter för att inte fastna i gamla hjulspår. Det är så viktigt att ha olika perspektiv och att se korsbefruktningar som man inte kan se om man är i samma verksamhet.
Anna:
Vi jobbar mycket med vår kultur, men när vet man att den sitter? Och finns det en risk att den kan bli för stark?
Micael:
Det vanligaste är att man pratar mycket om kultur i början. Man skriver på väggarna och i dokument för att få det att fastna, och så känner man har lyckats med det. Tillslut sitter det i ryggmärgen. Men världen förändras, så kulturen behöver ständig utveckling. Visst, det är ju ett fantastiskt betyg om man har medarbetare som blir kvar och jobbar 5, 10, 20 eller 30 år. Det blir väldigt tryggt och säkert tillslut, och man vet var man har varandra. Men vi människor behöver en viss grad av rörelse för att utvecklas. Jag tror jättemycket på att släppa ut människor och uppmuntra dem till göra andra saker. Bättre sluta och sen kanske komma tillbaka igen. Få ett utbyte med omvärlden och ha parallella, och kanske sekventiella karriärer, så att vi hela tiden får in nya impulser.
”I framtiden kommer vi ha både fler parallella och fler sekventiella karriärer.”
Anna:
Vi utbildar ju ganska mycket hela tiden, kortare utbildningar, så det pågår ju nånting varje månad för alla. Vi kör både digitalt och fysiskt, ja inte fysiskt nu förstås. Man kan kliva in där man tycker att det passar. Vi kör självledarskapsutbildning via ledarstudion som innehåller moduler i ledarskap och kommunikation för hundrafemtio anställda.
Men att vara ute och byta bolag, som vi kan erbjuda, är ju den bästa utbildning man kan få. Vi sitter ju ett halvår eller ett år på respektive bolag, så det blir en ”praktisk utbildning” som är svår att slå.
Den eviga frågan om att ”vara konsult” kontra fast anställd, hur ser man på den idag?
Anna:
Konsultrollen har fått en högre status. Jag har ju verkligen hängt med från början. För 20 år sedan var villkoren ganska taffliga. Idag är det verkligen ett alternativ. Hos oss är vi både ”fast anställda” och ”konsulter” på samma gång. Måste ju vara den ultimata kombinationen, omväxling och trygghet ihop, så att säga. Många här har jobbat som revisorer, Controllers eller med redovisning i flera år, och söker nu omväxling.
De elever som går ut Handelshögskolan nu, tänker de nånting på det här med att vara konsult eller inte?
Micael:
För våra studenter handlar om att vara antingen frilans själv eller frilans inom det bolag som man jobbar i. När jag själv var student, och även när jag började ha studenter, så fanns det en oro för att vara hoppjerka. Om ni kommer ihåg det ordet? HOPPJERKA var det värsta man kunde bli. När jag frågar mina studenter idag är det ingen som har en aning om vad ordet betyder. Idag är det snarare så att man tänker ”citron-tänk”. Man pratar med någon jag har jobbat 10 eller 20 år på samma bolag, så tänker man ”är det är fel på dig? Kunde du inte göra nånting nytt och spännande?”
Det har ju blivit mer och mer av en illusion idag, att vi kan förväntas jobba på samma bolag i 20, 30 eller 40 år; för det bygger på att bolaget kommer att finnas kvar så länge. Den förväntade livslängden för ett bolag blir bara kortare och kortare och kortare. Vi går på det viset från en anställningstrygghet till en sorts anställningsbar trygghet. Har jag en kompetens, har jag färdigheter, har jag erfarenhet, så blir jag anställningsbar. Det är en annan sorts trygghet. Det finns en siffra som vi brukar prata om. De som går ut Handelshögskolan förväntas gör 17 karriärbyten innan de går i pension.
”De som går ut Handelshögskolan idag förväntas gör 17 karriärbyten innan de går i pension.”
Har studenterna andra förväntningar på arbetsgivare som de inte hade för fem år sedan?
De har förväntningar på att göra mer snabbare. Att inte behöva göra de där hundåren som bygger på att det är en investering du gör i bolaget, för att bevisa dig själv i några år innan du får göra det roliga på bolaget. Man vill göra det roliga, det intressanta, man vill testa och utvecklas mycket snabbare. Redan från början. ”Kan jag inte utvecklas på bolaget jag är på, söker jag nya vägar”, så tänker man.
90-talister och 70-talister tänker lite annorlunda där. 90-talister förstår inte poängen med att göra hundår…
Anna:
Man kräver mer idag än de som gick ut på 80 – 90 talet. Med rätta på något vis…. jag tror att bolag måste se över hur man jobbar. För att vara attraktiva måste man hitta nya lösningar. Om det är utvecklingsplan, trainee eller något liknande. Släppa upp människor tidigare. Tänker att studenterna idag har mycket som många bolag behöver. Man kan tro att alla bolag har digitaliserat sina ekonomifunktioner, men det är långt ifrån alla som har bra och effektiva system. Det kommer helt enkelt gå fortare när de födda runt 1995 och senare blir chefer. Blir roligt att följa deras framfart!
