Lita på din hjärna. Men samtidigt, tro inte på allt du tänker.
Alla har vi någon gång fått oss en uppgift tilldelad; något att lösa, något att planera, en rapport att skriva. Men när man sätter sig för att starta igång med uppgiften så känns det som att bestiga ett berg. Det händer ingenting. Hjärnan är låst. Tankarna kanske kommer smygande – kommer jag klara uppgiften? Vet jag ens hur man gör? Det finns nog många olika sätt att komma över sina spöktankar, men något som har hjälpt mig är att släppa uppgiften man står inför och istället göra något helt annat.
Vem har inte stått i duschen när polletten tillslut trillat ner och lösningen är självklar? Eller i löpspåret kanske? Sällan är det ju faktiskt när man sitter rakt upp och ner på en stol och bara tänker som man kommer på en lösning… ”Nu ska jag tänka ut en lösning som jag inte kan tänka ut, för jag bara tänker på att jag ska lösa ett problem… som jag inte kan lösa för jag tänker att jag måste lösa det…”
Ja du förstår.
Jag minns en gång när jag hade en tråkig och svår uppgift liggandes. Jag hade skjutit upp den länge. Förträngt. Glömt. Plötsligt en morgon vaknade jag och hade lösningen! Min dröm (och min hjärna) hade löst problemet. Skrämmande och läskigt kan tyckas, men jag tycker det faktiskt är väldigt coolt. Hjärnan jobbar även när jag sover.
Min senaste avkopplingsform som jag hittat är drejning. Töntigt kanske någon tycker, hippt och en innegrej kanske någon annan tänker. Jag själv tänker – kreativt skapande med händerna, där tankarna enbart är på leran, formen eller hastigheten på drejskivan. Jag fick för ganska längesedan förfrågan om att skriva en artikel här. Först blev jag skrämd av tanken att jag skulle skriva – jag är inte alls en artikelförfattare – men sedan blev jag ändå lite lockad. Jag kunde väl ge det ett försök? Och där slutade det. Jag öppnade dokumentet på datorn och fick inte en enda idé, inte ett enda ord poppade upp i skallen. Så jag släppte det.
En dag när en deadline närmade sig var jag på väg hem från min keramik-studio insåg att jag ju hade svaret framför mig, där och då. Eller det fanns där hela tiden. Jag skulle skriva om hur man kan lita på hjärnan, hur hjärnan tenderar att lösa ens problem (till och med när man sover). Och vad händer när jag släpper tanken på mitt problem? Lösningen uppenbarar sig. Det blev mitt ämne.
Men, det finns en intressant abrovinkel på detta. Trots hjärnans otroliga förmåga att lösa problem, hitta vägar och ta mig framåt så spelar hjärnan många gånger också ett spel med en. För det är ju trots allt samma hjärna som ger mig lösningar i sömnen eller på väg hem från en drej-session, som tänker tankarna att jag inte kommer klara nästa stora prövning jag har framför mig. Det är väl vad man kallar en paradox? Men tack ändå till hjärnan (och mig) för att vi (jag och hjärnan) gång på gång tagit oss förbi livets stora och små prövningar; överleva skolan, springa milen, sätta tentan, klara arbetsintervjun, gå på den där dejten, dreja den stora skålen eller varför inte skriva en artikel.
Ödmjukt tacksam till dig, min kära hjärna, för jag vet att vad du går för och jag vet att jag kan lita på dig. I de sämre stunderna lyfter du mig och kommer med lösningar på problemen vi stöter på. I de glada stunderna säger du något klokt om att ”njut av detta nu”.
Jag väljer att citera en härlig Lundakille, Jason Diakité även känd som Timbuktu: ” Det kommer ordna sig, det gör det alltid. Jo, det löser sig, så brukar allt bli, det kommer fixa sig till slut”. Oavsett om det handlar om en klurig redovisningsfråga, ett excel-problem eller hur man skriver en artikel om hur man kan lite på sin hjärna, så fixar det sig alltid tillslut.