När är ekonomi läskigt? (Eller: konsten att skapa positiv energi.)
Som ekonom får man oftast ett stort ansvar vilket är roligt och utmanande, men med det följer ofta en viss anspänning och nervositet… eller ska man kalla det pirr i magen? Eller för att tala i klartext: vissa delar av ens arbete ger betydligt större huvudvärk än andra. Men vad är det egentligen som ger oss dessa tudelade känslor? Vad är det som är läskigt med ekonomi?
Många ekonomer tänker säkert på det stora årsbokslutet, grejerna man bara gör en gång per år och sedan ska minnas som rinnande vatten. Andra tänker på projektarbeten med skyhöga målsättningar eller varför inte problemlösning på extremt branschspecifika punkter som funnit i bolaget i flera år och som nu är i ditt teams händer att lösa efter 10 år av förbiseende. Ska vi dessutom lägga till tidspress och en tajt budget tror jag de flesta av oss börjar måla upp någon form av kaotisk minnesbild i huvudet.
Men sen då, när vi tänker tillbaka på de där stunderna vi våndades inför? Har de alltid varit så jobbiga som vi målat upp dem? Oftast inte. Vi kan många gånger vara duktiga på att elda på varandra inför moment i vårt arbete som vi ser som problematiska. Vi är mindre bra på är att släcka varandras bränder, dvs lugna ner varandra.
Jag vill tro att det oftast finns en gemensam nämnare för anspänningen, i varje fall för mig, och det är att man ofta byggt upp den under en lång tid och gärna tillsammans i ett team. Du kanske börjar på ett nytt arbete eller får ett nytt bolag att se över. Du får genast en överlämning som innefattar alla problem som funnits, vad som är svårast att få till och vad som brukar strula. Under året som går kanske ni i ert team eldar på varandra med oroligheterna ni har kring ett specifikt moment, så ganska snabbt har din hjärna undermedvetet sorterat upp en lista på gröna och röda arbetsuppgifter. När tiden sedan är inne och man ska ta itu med dessa rödmarkerade punkter så startar man i en psykologisk uppförsbacke.
Tänk om vi i stället skulle vända på steken och börja med att benämna problemen som utmaningar, samt se vilka åtgärder som finns eller är på gång. Kan det vara så att hjärnan då ser uppgifterna som spännande och utmanande, kanske till och med roliga, istället? Det kommer bli klurigt, visst, men man vet också att man jobbar på att komma fram till en lösning och det förarbetet man lagt innan tar man också med sig i slutarbetet.
Min slutsats är att oavsett yrke finns det alltid delar vi bara vill ska vara över, så att vi kan andas ut. Dessa delar går dock att mildra om vi jobbar tillsammans och slutar trigga varandra med ”mardrömsscenarion”. Sedan får vi inte heller glömma att när vi klarat av dessa stunder, så kan vi ge oss själva en klapp på axeln och säga ”bra jobbat!”.
Sammanfattningsvis: ta hand om varandra där ute, hjälps åt! Bygg inte höghus som brinner – bygg majbrasor i stället. De brinner ut snabbare än man tror. (Och vem vet, vissa år kanske de inte ens tar eld då det helt enkelt är för blött.)
Tankar från en ekonom till en annan.
