Vad väntar jag på? Beslutet att trycka på paus.

Förr eller senare börjar känslan smyga sig på: man inser att åren passerar och att man hela tiden bara har kört på. Man väntar på helgen, på nästa semester, på den där diffusa perioden i livet när man äntligen kommer att ha tid att stanna upp, utan att behöva planera varenda sekund för att hinna med alla måsten.

Det var så det började för mig: en känsla av att livet sprang förbi mig utan att jag riktigt kunde njuta av det. Inte för att jag inte tycker om mitt liv, tvärtom, men jag fick en tydlig känsla av att det inte var jag som styrde. Det vore så skönt att kunna stanna upp ett tag, tänkte jag, ha mer tid för att bara vara, för min familj och för mig själv. Stanna upp och faktiskt känna efter hur det är att ha tid.

Och så kom insikten: vad väntar jag egentligen på? Vem har sagt att jag inte kan stanna? Mitt jobb som konsult tillåter mig det, det är en möjlighet som jag faktiskt har och det skulle fungera bra i mitt liv, här och nu. Jag insåg att ingen annan kunde ta det här beslutet åt mig, det var upp till mig. Så nu tar jag en paus och är tjänstledig i fem månader.

Ärligt talat var beslutsprocessen inte helt smärtfri. Att inte jobba (inte för att jag är sjuk eller inte kan få ett jobb) kändes som att misslyckas, som att inte prestera. Dessutom har jag alltid kämpat för att kvinnor ska ta mer plats, kliva fram och finnas i fler ledarpositioner. Vad gör jag istället? Jag ger upp och stannar hemma. Det var så det kändes, som att ge upp, som om jag borde skämmas för att jag hade bestämt mig för att inte jobba ett tag.

Det är ju precis tvärtom. Jag insåg att det krävdes mer mod av mig att ändra perspektiv: från modet att satsa, prestera och nå nästa nivå till modet att stanna upp, kliva åt sidan en stund, omvärdera och ge sig själv utrymme att bara vara. Och kanske allra mest mod att göra det nu, när jag faktiskt har den stora lyxen att kunna. Utan att vänta på rätt tid eller låta någon annan, eller livet självt, fatta beslutet åt mig.