Två rekryterares resa genom fyra generationer.
Vi som jobbar på Mpya som rekryteringskonsulter träffar många människor från flera generationer. Och frågan vi ofta får lyder, är det skillnad på generationerna? Här kommer min och Johannas högst ovetenskapliga spaning, med glimten i ögat. Men, vill vi säga, den innehåller också en stor dos sanning.
60-talisterna. Att vara 60-talist är tyvärr knepigt idag. Man känner sig ofta, med rätta, åldersdiskriminerad. På grund av det blir man försiktig, nästan ursäktande, och förstår inte riktigt sitt eget värde. Kvinnliga 60-talister har ofta låga löneanspråk. Vi skulle vilja ge den här generationen några uppmuntrande ord: Ni kan! Vi vill också uppmana er arbetsgivare att anställa dessa, ni kommer inte att ångra detta!
70-talisterna. Kristina och jag är födda på 70- och 80-talet och vi är duktiga. Jätteduktiga. Vi förstår att man behöver göra sina hundår. Med Luther på axeln ger vi järnet – och bränner ut oss. Kanske är vi lite långsammare att hänga med i nya tekniska och digitala landvinningar. Men vi ger inte upp! 80-talisterna och 70-talisterna är lika på många sätt, men 80-talisterna har nog lite lättare för nymodigheter och moderna påhitt eftersom de har vuxit upp med mobiltelefoner och datorer på ett annat sätt. Lite mer nyfikna där, så att säga.
90-talisterna. Den här generationen har vänt upp och ned på arbetsmarknaden ganska rejält. Supercurlade som de är så har de inga problem att ställa krav. De vet vad de vill. ”Hundår? vad är det? Det har jag inte lust med.” Här finns en frisk inställning som vi ”lutheranier” kan lära av.
Som en sista spaning vill vi säga att vår erfarenhet är att blandar man dessa generationer, så får man en helt underbar arbetsplats. (Släng in 00-talet också, så blir det en riktigt god fruktsallad! ?)
/ Kristina & Johanna
